Kära pedagoger och alla som arbetar och bygger upp Katolska Skolan av Notre Dame! Kära föräldrar och familjer som kanske väntar utanför och kanske se på detta genom sin mobil eller dator! Och kära elever på Katolska Skolan!
Nu är det dags, läsåret kommer till sitt slut och alla, vi alla kan inte längre vänta att få sommarlov – sovmorgon, kul, bad, glass… även i den märkliga situation vi befinner oss i, en pandemi, en global omsättning av våra vanor, så fylls sommartiden med en mängd förväntan som uttalas redan sedan Påsken: vi skall åka till det landet, vi skall träffa den, vi skall se den… Under sommaren skall man hinna med så mycket så att man snart längtar tillbaka till skolan! I vissa fall, det vet jag, är skoltiden ett ljus i en annars ganska svår vardag – låt oss inte glömma att sommarlovet inte är välkommen av alla och vara tacksamma för det vi får under kommande sommarlov!
Det är bra att vänta och längta efter något – längtan gör oss kreativa och rör oss framåt! Vi börjar planera, vi börjar föreställa oss hur det blir, vi anstränger oss med noggranna förberedelser. Vi berättar för andra om våra planer och föreställningar. Vi lägger ned tid – vi använder oss av våra färdigheter och förmågor för att ”det skall bli bra” när det väl kommer.
Har vi gjort allt detta inför den så efterlängtat sommarlov? Har vi planerat, föreställt oss, förberett oss, berättat för andra…? Eller har vi bara längtat efter att släppa allt och vända dygnet upp-och-ned, ”göra det vi vill”, inga läxor, ingen läsning, inga regler? Så, vad är det egentligen det vi har längtat efter? Vad står ”sommarlovet” för var och en av oss?
Jag har ett förslag och vill dela med mig det med er.
För mig är sommarlovet en tid att vara tillsammans med min familj för att lära känna dem som står mig närmast ännu bättre. Jag har hört att ”man älskar endast det man känner” – dvs att lära känna någon bättre och mer betyder sedan att älska den mer. Bra vad?
Och hur kan man lära känna någon bättre när man redan umgås dagligen, när man redan kan alla favoritsmak, favoritfärg, hobby, favoritlåt, mm? Hur kan man lära känna någon ”mer” än det man redan vet om någon som står oss nära? Gregorios av Nyssa, en kyrkofader som levde under 300-talet, sa att ”man lär sig endast genom förundran”… Att förundras – det är kanalen för att lära känna, för att lära sig! När blev du förundrad sist? När du fattade matte? När du lärde dig en ny spännande grej i NO? När du läste en poesi? När du fick den fina presenten på födelsedagen eller julafton? Vilket min gjorde du? Kommer du att någonsin glömma det ögonblicket? Nej… Samma här: låt oss förundras framför de som vi lever nära med. Låt oss därmed lära känna dem bättre och i slutändan älska dem mer.
Det är längtan jag har inför sommarlovet. Och det är det jag önskar mig för er alla.
Glad sommar till er alla. Jag redan nu längtar efter att få träffa er alla igen med förundran. Nästa läsår kommer att bli kanon!
Rektor Michele Pestalozzi
