Låt vår skola leva vidare!

Hej,

Jag skriver det här mejlet med ett tungt hjärta, stor besvikelse och framför allt en stor sorg över det som håller på att hända med min skola.

När jag först fick reda på att min skola riskerar att stängas fick jag en sådan chock att jag knappt kunde förstå vad jag hade hört. Jag kunde inte tro det. Det kändes nästan som en dröm, som om det jag hörde inte kunde vara sant. Alla rösterna omkring mig kändes plötsligt som ljud från bakgrunden. Jag zoomade ut och försvann in i mina egna tankar. Jag började tänka på allt den här skolan har gjort för mig, alla gånger jag har fått hjälp, allt stöd jag har fått, alla fina stunder och allt bra som skolan har gett mig under hela min uppväxt. Jag tänkte på alla lärare som har hjälpt mig, alla människor som har brytt sig och alla minnen jag har skapat här. Och efter allt detta ska skolan bara stängas ner? Efter alla dessa år, efter allt skolan har gjort för oss? Jag kunde verkligen inte förstå det. Hur kan en plats som har betytt så mycket för så många människor plötsligt riskera att försvinna?

Jag har gått på den här skolan under hela min barndom. NIO ÅR. Förstår ni vad det innebär? Nio år av mitt liv, nio år av min uppväxt och nio år fyllda av minnen, människor, vänskap och upplevelser. Det här är inte bara en byggnad där jag har gått på lektioner. Det här är en plats som har varit en stor del av den jag är idag.

Jag känner människorna här. Mina barndomslärare, mina vänner, personalen och alla andra som har funnits omkring mig under dessa år. Vi har skrattat tillsammans, lärt oss tillsammans, hjälpt varandra och skapat minnen som jag kommer bära med mig resten av livet. Vi har på något sätt vuxit upp tillsammans och hållit ihop som en kedja. Ska allt detta bara försvinna?

Jag tycker att det är helt orimligt att en skola med ungefär 300 personer ska riskera att stängas på grund av ett fåtal personers berättelser och upplevelser. Jag säger inte att någons upplevelser ska ignoreras. Om någon har mått dåligt eller upplevt något negativt ska det självklart tas på allvar och utredas. Men har man verkligen lyssnat på hela skolan? Har man lyssnat på eleverna som trivs, på lärarna som kämpar varje dag och på personalen som gör sitt bästa för oss?

Jag tycker inte att en så stor och avgörande fråga ska bygga på ett begränsat antal röster utan att hela skolans perspektiv får komma fram. Om man lyssnar på några få personer måste man också ge de hundratals andra möjligheten att berätta om sina erfarenheter. Vi har också en röst. Vi har också något att säga.

Det gör mig särskilt ledsen att se hur skolan framställs i nyheterna. När jag läser vissa artiklar och kommentarer känns det nästan som att människor beskriver en helt annan plats än den jag har gått till under nio år. Det framställs ibland som om skolan vore ett fängelse eller en plats där allt är dåligt. Jag känner inte igen mig i den bilden.

Jag vill också ta upp skolans religiösa inslag, eftersom det är något som har fått uppmärksamhet. Ja, vår skola har religiösa stunder, till exempel böner på morgonen och före lunchen. Vi har också en lektion som heter Tro och liv där vi bland annat pratar om helgon och religion. Men det finns möjligheter för elever som inte vill delta i religiösa moment. Den som inte vill vara med under bönen får lämna klassrummet, och om någon inte vill delta i vissa delar av Tro och liv kan eleven prata med läraren så att det kan lösas utan att få frånvaro. Jag tycker att det är viktigt att även detta beskrivs korrekt och att hela sammanhanget kommer fram.

En annan sak som jag verkligen vill lyfta är hur mycket våra lärare bryr sig om oss. Det handlar inte bara om att de kommer till lektionen, undervisar och sedan går hem. Många av dem stannar kvar efter lektionerna för att förklara sådant vi inte har förstått. De lägger ner tid och energi på att vi ska klara våra prov, få bra betyg och lyckas i framtiden. De vill verkligen att vi ska nå våra mål.

Studierna fungerar bra för många elever. Det finns elever som arbetar hårt, får bra betyg och kämpar för sin framtid. Våra lärare gör sitt bästa för att hjälpa oss dit. Skolan är också hjälpsam när elever behöver stöd, både med skolarbetet och med sitt mående. Det är något som betyder mycket mer än vad man kanske förstår om man aldrig själv har varit elev här.

Jag har heller aldrig känt mig otrygg på det sätt som bilden av skolan ibland får det att låta. Tvärtom har jag upplevt att skolan verkligen försöker skapa en trygg miljö där elever ska kunna komma på morgonen utan oro. När nya elever börjar försöker vi välkomna dem så att de ska känna sig hemma och trygga.

Vi pratar dessutom regelbundet om hur man ska vara mot varandra och hur man skapar trygghet. Vi har exempelvis gjort tankekartor och diskuterat hur vi ska tänka på våra ord, hur vi behandlar andra och varför det är viktigt att vara trevliga och respektfulla. Det kanske låter som små saker, men det visar att trygghet och gemenskap faktiskt är något vi arbetar med.

Självklart finns det problem på skolor. Ingen skola är perfekt. Men om man jämför med hur situationen kan se ut på andra skolor finns det också mycket som fungerar bra här. Det betyder inte att problem ska ignoreras eller låtsas som att de inte finns, men det betyder att man måste kunna se hela bilden. Man kan inte bara lyfta fram det negativa och låtsas som att allt positivt inte existerar.

Den här skolan har kämpat i ungefär 150 år. Tänk på det. 150 år av utbildning, människor, generationer och historia. Så många elever har gått genom dess dörrar. Så många lärare har undervisat där. Så många barn har fått växa upp och skapa minnen på samma plats som jag har fått göra.

Och nu riskerar allt detta att försvinna.

Jag vill att ni ska tänka på oss elever. Tänk på de elever som har gått här sedan de var små. Tänk på dem som har sina vänner här, sina relationer till lärarna, sin trygghet och sin vardag här. Tänk på hur det känns att plötsligt få veta att platsen man har vuxit upp på kanske inte längre kommer att finnas kvar för en.

Det finns andra skolor att byta till, men det betyder inte att man bara kan ersätta den här skolan. Man kan byta skola, men man kan inte flytta över nio års minnen, relationer och trygghet. Och det handlar inte bara om mig. Det handlar om alla elever som har vuxit upp här, alla lärare som har arbetat här i kanske 20 år eller ännu längre, och all personal som har lagt ner så mycket tid, arbete och engagemang på den här skolan. Det handlar om hundratals människor vars liv har varit sammanlänkade med skolans historia. Man kan inte bara ersätta alla dessa människor och allt de har byggt upp tillsammans.

Jag tycker att det är orättvist om hundratals elevers framtid och skolgång ska påverkas så enormt utan att deras röster får samma möjlighet att höras. Vi är inte bara siffror i en utredning. Vi är människor. Vi är elever som har känslor, erfarenheter och berättelser. Vi har också rätt att bli lyssnade på.

Jag ber er därför att inte bara se skolan genom rubriker och enskilda berättelser. Jag ber er att lyssna på eleverna, prata med lärarna, höra personalens perspektiv och faktiskt besöka skolan. Se hur undervisningen fungerar, hur eleverna behandlas och hur vardagen ser ut. Ge oss möjligheten att visa den skola som vi känner till, inte bara den bild som har skapats utifrån negativa uppgifter.

Jag hoppas verkligen att det finns en vilja att undersöka om problemen kan lösas utan att hela skolan behöver stängas.

Jag skriver inte det här för att säga att allt är perfekt. Jag skriver det för att jag vet att den här skolan också har så mycket gott i sig. Jag har själv upplevt det under nio hela år. Jag har sett lärare kämpa för sina elever. Jag har sett vänskap växa fram. Jag har sett hur nya elever välkomnas. Jag har själv fått känna att det finns människor här som bryr sig om mig och vill att jag ska lyckas.

Det gör ont att tänka på att allt detta kanske ska tas ifrån oss.

En skola är så mycket mer än dess brister. Den är människorna som finns där, relationerna som byggs upp, kunskapen som förmedlas och tryggheten som eleverna får känna. Vår skola har varit en del av så många människors liv i 150 år. Jag vill inte att vår generation ska vara den som förlorar möjligheten att fortsätta den historien.

Snälla, låt oss bli hörda. Låt inte vår framtid avgöras utan att ni har lyssnat på hela skolans berättelse. Ge vår skola en rättvis chans att visa vad den faktiskt är och vad den kan fortsätta att vara.

För mig är detta inte bara en fråga om en skola som kanske ska stängas. Det handlar om min barndom, mina nio år, mina vänner, mina lärare och en plats som har betytt otroligt mycket för mig.

Jag vill kunna se tillbaka på min skoltid och veta att jag fick avsluta den på den plats där jag har vuxit upp. Jag vill att yngre elever ska få samma möjlighet att skapa minnen här som jag har fått.

Snälla, låt inte 150 års historia, hundratals elevers uppväxt och så många människors engagemang gå förlorade utan att hela sanningen och alla perspektiv har fått komma fram.

Jag vill avsluta med att säga att den här skolan har betytt och fortfarande betyder otroligt mycket för mig och för så många andra. Tänk på oss. Tänk på alla elever som fortfarande går här, alla lärare som har lagt ner år av sina liv på att undervisa oss och all personal som har varit med och gjort skolan till den plats den är idag.

Även om jag bara har ett år kvar tills jag går ut från den här skolan vill jag att den ska få fortsätta finnas kvar så länge som möjligt. Det handlar inte bara om att jag vill hinna avsluta min skolgång här. Det handlar om att framtida elever också ska få uppleva den gemenskap, trygghet och hjälp som jag själv har fått uppleva. Jag vill kunna lämna skolan med vetskapen om att den fortfarande kommer att finnas kvar för andra barn och ungdomar.

Jag vill inte att dess historia ska sluta på det här sättet. Jag vill inte att 150 år av arbete och engagemang ska ta slut utan att alla har fått komma till tals.

Snälla, lyssna på hela skolan, inte bara några få röster. Lyssna på majoriteten också. Ge de cirka 300 eleverna, lärarna och personalen möjligheten att bli hörda. Vi har också erfarenheter, vi har också känslor och vi har också en berättelse att dela med oss av. Låt inte några få röster väga tyngre än alla andras utan att hela bilden har undersökts.

Den här skolan förtjänar att bli lyssnad på, precis som vi elever förtjänar att bli lyssnade på. Vi vill inte förlora vår skola. Vi vill att den ska få fortsätta leva.

Med vänliga hälsningar,

J